BuP och Hästunderstödd terapi

BuP slutenvård St Göran har kommit till oss fredagar i tre års tid med sina patienter 15-17 år (ca 120-130 patienter). De kommer åkandes i en vit liten buss med medföljande personal och spenderar tre timmar. Här några observationer från den uppsats som skrevs på vårt arbete förra året av två studenter på Södertörn under ledning av dr i socialt arbete Annemi Skerfving på temat hästunderstödd terapi för slutenvårdsavdelningen vid BUP S:t Göran (ungdomar 13–17 år).

​

”De kan vara så slutna när de kliver av bussen, och plötsligt ser vi dem interagera – och då är de helt engagerade.”

​

”Vissa patienter har haft en väldigt svår tid, till exempel med psykotiska symtom, och plötsligt blir de djupt engagerade, tar ögonkontakt och kan sätta ord på sina känslor och behov genom hästtäckeövningen med ord för känslor och behov. Det är nästan som att man ser en helt annan person.”

​

”Läkarna prioriterar de här besöken, värdesätter dem högt och säger att de är en av de viktigaste hälsofrämjande faktorerna för våra

patienter.”

​

”Något som verkligen säger allt: Jag har inte tagit med någon ångestdämpande medicin de senaste gångerna vi har varit hos er. Det har inte behövts. Effekten av hästterapin har varit starkare och mer långvarig än någon medicin skulle kunna ge.”

​

”Det jag har lagt märke till allra mest är skillnaden efter hästterapin – hur de står rakare, pratar högre och att deras kroppsspråk helt enkelt är tydligare.”

​

”Många av våra patienter säger vid den avslutande kontaktövningen när de lägger täcket på hästen – att det är en autentisk upplevelse. De väljer ordet autentisk. Läkarna blir alltid otroligt imponerade och är väldigt stöttande i att patienterna går i hästterapi. De är alltid mycket nyfikna och frågar patienterna vad de har upplevt. Jag tror att insatsen hjälper på flera nivåer: Först, att de blir betrodda nog att få åka. Sedan får de känna sig kapabla, sedda och får reflektera över sina känslor och behov, vilket de kanske inte är vana vid. Och sedan, som jag sa, upplever de det som ett ögonblick av autenticitet.”
 

Andra observationer hos patienter:

• Ökad självreglering och emotionell balans – patienterna lär sig att lugna kropp och sinne genom andning och närvaro tillsammans med hästen, vilket stödjer traumabearbetning och minskar stress.

• Förbättrad kommunikation och social interaktion – många blir mer verbala, uttrycksfulla och engagerade, både under och efter sessionerna.

• Stärkt självförtroende och mer initiativförmåga – att leda och ta hand om ett stort djur stärker känslan av kompetens och att bemästra en uppgift.

 

• Starkare tillit och anknytning – den genuina, icke-dömande relationen med hästen skapar trygghet som ofta även spiller över på relationerna med terapeuter och andra ungdomar.

• Ökad motivation att fortsätta behandlingen – patienterna uppger att de känner sig mer hoppfulla, grundade och villiga att engagera sig i sin läkningsprocess.

• En känsla av normalitet och glädje – de beskriver genom övningen med häststäcket med ord för känslor och behov ofta att de känner sig ”levande”, ”autentiska” och ”som sig själva igen”, och att de hittar en lättnad från sjukhusvårdens kliniska miljö.

 

• Under sessionerna visade patienten rädsla, motstånd, begränsningar eller känslomässiga blockeringar – men också en anmärkningsvärd förmåga att övervinna dem.

• Personal rapporterade att de kunde se sidor hos patienten som inte varit synliga i andra sammanhang, såsom behovet av närhet och kontakt, samt förmågan att få nya insikter.

• Patienterna hittade också nya sätt att uttrycka sig. Metoden Connection Practice – med täcket fyllt av ord för känslor och behov – hjälpte ungdomarna att relatera till och identifiera sina känslor och behov. Detta skapade tydlighet och gjorde upplevelsen konkret snarare än abstrakt, vilket det ofta kan bli i enbart verbala samtal om tankar, känslor, beteenden och behov.

• På så sätt fick personalen nya verktyg för att samtala med patienterna om deras tankar, känslor, behov och beteenden. Detta upplevdes som mycket värdefullt.

• Patienterna fick möjlighet att vara i en annan miljö och uttryckte att de kände sig kompetenta, ansvarstagande, stolta och självständiga.

• Medicinsk personal fick stöd i att hitta nya sätt att samtala med patienterna om deras tankar, känslor, behov och beteenden.

​​​​

"Det som är så bra är att man med programmet och hästarna automatiskt både jobbar på acceptans och samtidigt med gränssättning. Man får goset och kärleken av hästarna men sen också träna på förmågan att sätta gränser och skapa riktning". Flicka  17 år.