Jakten på längre telomeres

Hormonet Kortisol kallas kroppens "stresshormon". Dess systematiska effekter spelar många roller i din kropps försök att utföra sina processer och upprätthålla homeostas. Om kortisolet är ur balans kan det ha negativa effekter på bland annat immunförsvar, vikt, blodtryck och inflammation i kroppen.

”Dr. Blackburns konstaterande att kronisk psykologisk stress ökar åldrandet på cellnivå, gjorde mig väldigt nyfiken i referens till min egen livssituation som barn. För hur påverkas telomererna hos barn som lever i kronisk stress? Tex hos barn som spenderar en hel barndom i det emotionella tumultet med en psykiskt sjuk förälder?”

Jag har ofta refererat till mig själv som född gammal. Väldigt gammal. Redan innan skolstart agerande jag som en allvarsam liten vuxen. För varje år som går upplever jag mig numera bara bli yngre, gladare, lättsammare och säkert friskare. Det var när jag kom i kontakt med nobelpristagaren Elizabeth Blackburns forskning (2009, Medicin) om hur stress och trauma påverkar cellernas åldrande som jag tänkte att känslan om mig själv som barn, kanske kunde vila på en vetenskaplig grund. Jag åldrades då, och föryngras nu. Kanske inte till utseendet, men med all säkerhet inuti.

Enligt Dr. Blackburn finns det ett svart på vitt samband mellan vårt åldrande och människors stressnivåer och livsstil. Beviset heter telomerer. År 2009 tilldelades hon ett delat Nobelpris för sin forskning på de skyddande ändarna på våra kromosomer dvs telomererna. De kan enkelt förklaras som de tjockare ändarna på våra skosnören. Om ändarna luckras upp börjar snöret snart förstöras. På samma sätt skyddar telomererna våra kromosomer (som blir kortare i takt med att cellerna delar sig, åldras, faller av och dör). Slitna skosnören = ökad risk för ett negativt laddat livsslitage. Dr. Blackburn kommer dock med goda nyheter. Slitaget kan hejdas och processen förlängas om vi vet vad vi ska göra, och vi sedan gör den ofta minimala insats som krävs. För några år sen genomförde professor Blackburn en studie om stress i samarbete med psykologen Elissa Epel där de mätte telomererna hos mammor till långvarigt och allvarligt sjuka barn, samt hos mammor till friska barn. De fann att telomererna var kortare hos mammor till de sjuka barnen. De fann också att ju längre tid en mamma tagit hand om ett svårt sjukt barn, desto kortare var hennes telomerer. Studien visade att skillnaden mellan de mest stressade mammorna och de lugnaste, motsvarade mer än ett decennium av genomsnittligt åldrande.

Dr. Blackburns konstaterande att kronisk psykologisk stress ökar åldrandet på cellnivå, gjorde mig väldigt nyfiken i referens till min egen livssituation som barn. Skulle spänningsläget jag levde i som barn kunna mätas? Hur påverkas telomererna hos barn som lever i en kronisk stress som blivit till vardag? Exempelvis hos barn som spenderar en hel barndom i det emotionella tumultet med en psykiskt sjuk förälder?

Ett flertal studier backar upp att ju fler trauman ett barn råkar ut för, desto kortare är deras telomerer. ”Det är fascinerande, nästan som arkeologi” (Artikel i SVD). ”Telomerlängden berättar om vad vi har varit med om”. Hon tillägger ”Jag hoppas att vetenskapen kan visa hur mycket samhället har att tjäna på att ta väl hand om sina barn. En trygg barndom ger bra förutsättningar att få en frisk ålderdom”.

Jag kontaktade Dr. Blackburn med mina frågor. Kunde forskningen på mödrarna som tog hand om sina långtidssjuka barn med förkortade telomerer till följd, jämföras med barn som i unga år tar hand om sina långtidssjuka föräldrar? I sådana situationer byter som bekant ofta barn- och föräldrarollerna plats, och barnet kan vara den som står för såväl det emotionella som det praktiska stödet till föräldern.

Från nio års ålder växte jag till största del av tillvaron upp med en ensamstående förälder som led av svåra depressioner och psykoser. Med vilken hastighet slets mina telomerer, under stressen av min förälders utsatthet samt min egen oförmåga att skapa distans eller be om hjälp? Eller var telomere slitaget mindre, just för att jag var barn och min hjärna under utveckling? Större?

Nobelpristagaren svarade med vändande post och berättade att det idag inte finns något referensmaterial på hur barns telomerer påverkas av att ta vuxenansvar för sjuka föräldrar. Hennes forskning validerar dock att den psykologiska stressen som kommer med att ta hand om en sjuk närstående, är en utgångspunkt värd att ta på allvar.

Är de då värt att göra ett personligt test av ens längd av telomerer för att få reda på hur slitna de är? Det tycker inte Dr. Blackburn. ”De flesta vet om de lever ett någorlunda hälsosamt liv eller ej, och kan dra egna slutsatser från den forskning och förslag på åtgärder som redan som finns” (SVD).”Kronologiskt åldrande kan vi inte ändra men vi kan ändra hur våra telomerer slits ned”, säger Dr. Blackburn.

För egen del vågar jag nog konstatera att vetenskapen med största sannolikhet skulle kunnat bevisa stresspåslagets effekter i min hjärna. Är det ett handikapp? Eller ett livets möjlighet? Min barndoms kortisoldrivna spänningsläge har en bekant plats som min kropp och min hjärna gärna återgår till, trots att jag idag både vet och kan mycket bättre. Jag blev helt enkelt en ganska bekväm Cortisol Junkie.

Så vad kan då alla vi som levt eller just nu lever i extremt stressrelaterade miljöer göra för att ta bättre ansvar för vårt välmående och hälsa? Vilket motgift finns för potentiell skada redan gjord?

Blackburns forskning inger hopp eftersom det finns många enkla vardagsinsatser man själv kan göra med goda resultat.

”Mindfulness är ett sätt att minska takten i slitaget, en lagom mängd motion och hälsosam mat är andra ingredienser som skyddar telomererna”, säger hon i artikeln i SVD (23 juli 2013). ”Jag tränar själv mer än jag skulle ha gjort om jag inte visste allt detta, och jag har lärt mig att meditera. Inte mycket, men så mycket jag hinner”.

Det vetenskapliga stödet för att kunna meditera sig till längre telomerer inte är överväldigande, men en handfull gjorda studier visar på att ju mer lugn och fokuserad uppmärksamhet du har i ditt liv, desto längre är dina telomerer.

Långt innan Elizabeth Blackburn fick Nobelpriset lärde jag mig meditationstekniken Kirtan Kriya. Det var under min utbildning till KundaliniYoga lärare på Institutet för Medicinsk Yoga i Stockholm (2006). Föga förvånad tog jag del av resultaten från Elisabeth Blackburns forskning om telomerer i samband med utdelningen av Nobel priset 2009. Hon hade bl.a. upptäckt att just Kirtan Kriya meditationen påverkar tillväxten av skyddsenzymet telomeras mer än någon annan metod hon hade tittat på. Ju mer telomerase du har, ju längre är dina telomeres; ju mindre telomerase du har, ju kortare kommer dina telomeres vara.

En studie utförd av The American Alzheimer's Research & Prevention Foundation i samarbete med Dr. Blackburn visar att vi kan öka vår produktion av telomeras med ganska enkla medel. Hur då kan man fråga sig? I en forskningsstudie delades 39 personer som vårdade sina dementa familjemedlemmar in i två grupper (vuxna barn till föräldrar med demens, eller deras äkta makar). Den ena gruppen praktiserade meditationen Kirtan Kriya i 12 minuter per dag i 8 veckor, och den andra gruppen låg ner med slutna ögon och lyssnade på avslappnande musik under samma tid. Gruppen som praktiserade Kirtan Kriya visade efter 8 veckor en ökning av telomerase aktivitet i hjärnan med 43% jämfört med kontrollgruppens 3,7%. Den signifikanta ökningen var enligt forskarna specifikt kopplad till summan av meditationens sammansatta delar (Mantra, chanting, fingerpositioner, visualisering etc.) vilken gav en extra boost av ‘brain fitness’ utöver de stress-reducerande effekterna som var väntade. De medverkande visade även signifikant lägre nivåer av depressiva symptom jämfört med gruppen som enbart vilade och lyssnade på avslappnande musik.

Det sägs att en personlig komplementär praktik för avspänning och fokus är avgörande för välmående i denna komplexa värld av konstant stimulis. Nyckeln för mig var insikten att praktiserandet av tekniker för fysisk-, emotionell- och mental avspänning inte har siktet inställt på att bli ”klar”, bli ”hel” eller att ha ”bemästrat” såväl telomere-slitage eller livets trauman. Det är i själva praktiserandet av teknikerna som hemligheterna ligger. Och få saker motiverar mig personligen mer än Dr. Blackburns forskning på telomerer och Kirtan Kriya.

Ja må ha fötts gammal. Väldigt gammal. Men en liten stund varje dag, 12 minuter eller mer, tillför jag min kropp, och mitt liv, det jag kan för att leva mer avspänd och tillfreds, och som enligt forskningen bär långt. Jag åldrades då, och föryngras nu. Med barnets nyfikenhet vänder jag mig om och om igen mot Kirtan Kriya och alla andra fantastiska avspänningstekniker.

Och jag känner mig gladare, lättsammare, och yngre, trots att rynkorna blir fler och åren går.

/Kaja Michelson, Exhale Coaching www.kajamichelson.com

Elizabeth Blackburn är född 1948 i Tasmanien, Australien. Hon är sedan 1990 professor i biologi och fysiologi vid University of California i San Francisco. År 2009 gick Nobelpriset i medicin till Elizabeth Blackburn, Carol Greider och Jack Szostak, för förståelsen för hur telomeraset i vårt DNA skyddar kromosomerna.

Välkommen på anhörig kurser och workshops i vasastan eller online via zoom!